3

Plötsligt har det gått tre år. Tre år sedan flytten från Etiopien, tre år sedan jag började plugga. Tre år. Nu står jag här, på andra sidan. Skolan är slut och allt som fattas är examensbeviset. Ett bevis på att jag lärt mig något? Ja, kanske. Men mest ett bevis på att min terapi är slut. För det är vad det har varit. Det har varit en ovärderlig tid i att hjälpa mig sammanfatta mig själv, sätta mina Etiopien-år i ett sammanhang. Förstå både mig själv och världen lite mer. Cynismen har lagt till sig och bäddats in i något jag hoppas är klarsynthet (men det kan lika gärna vara självbedrägeri). Ungdomens självklara, brinnande engagemang och mottot ”bättre göra något än inget” har ersatts av en vuxen tvekan. Och en motvilja att tala om för människor hur de ska leva. En motvilja att diktera villkoren. Jag rör mig inte längre lika snabbt, lika intensivt och inte heller med samma raka rygg. Istället är rörelsen framåt snarast en cirkelrörelse, som pulserar runt, runt och sakta för mig framåt.

Det är en salig blandning av tacksamhet och sorg, frid och tomhet.

 

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s