80-talist på flykt

Jag går flåsande uppför den branta backen. Det är ovanligt varmt för oktober och halsduken fyller sin funktion alltför väl. Solen skiner och ovan älven skriker flyttfåglar mellan varandra för att organisera det sista innan flykten söderut. Framför mig går en ung tjej och det räcker med en halv sekund så vet jag att hon är habeshaförmodligen eritrean. Hon stannar mitt i backen och vänder sig om. Utan att riktigt tänka alls så tolkar jag det som att hon vänder sig till mig för att prata. Så jag börjar prata.

Hon tittar först lite förvånat på mig men berättar sedan livligt om hur hennes mor hoppat fram och tillbaka över tända ljus när de firade mesqel-högtiden förra veckan.  Vi fnissar lite åt det innan hon får tillbaka sin allvarliga min och mumlar försiktigt att ibland känner jag mig hemlös.

Vi fortsätter upp för backen.  Efter en stund skiljs våra vägar åt. Hon går för att ha ännu en lektion i svenska. Jag går för att ha en övning i hur det är att vara på flykt.

Under övningen får vi simulera att vara politiska flyktingar, att försöka muta sig över gränsen, att bo i flyktingläger och att vara i händerna på migrationsverket.

Det enda som känns absurt med ett sådant rollspel är att exakt såna situationer utspelar sig varje dag över hela världen.  Och många många med en utväg som inte fanns som alternativ i rollspelet: du dör efter vägen.

(Det här kan väl inte ha undgått någon och borde om världen var rimlig ha fått all asylpolitik omprövad.)

Efter att utvärderingsblanketten är ifylld traskar jag hemåt omgiven av den passionerade svenska hösten. Det var länge sedan jag träffade Sverige i oktober, länge sedan jag andades den klara höstluften.

Mitt på bron, mitt ovanför den spegelblanka älven, slår det mig som en knytnäve rakt i ansiktet,

att den allra lyxigaste tillvaron är den som västerländsk åttiotalist som har valt bort något, som upplever lite ångest över det och som lite lagomt irrationellt bearbetar diverse krossade illusioner och kantstötta ideologier som om det vore en stor sak, värd att ta på blodigt allvar.

Alltså. Jag.

 

Jag tar ett djupt andetag.

Tänker på tjejen jag mötte tidigare. Hur hon tvingas göra ett nytt, främmande land till sitt eget. Hur hon alltid känner sig udda, malplacerad och ur fas. PRECIS SOM JAG! ropar mitt ego.

Men det är inte samma sak.

Hon flydde en totalitär stat. Bara ansatsen att försöka ta sig ur landet försatte henne i livsfara, själva flykten ännu mer.

Det sista jag gjorde innan jag klev genom passkontrollen var stå i bagage-kö och sedan att flörta med den snygge Ethiopian Airlines-killen bakom disken.

 

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s