åtta dagar och stabiliteten avtar

”Vi” lägger pussel. Genom muta såklart: Om du gör färdig hela pusslet får du choklad! 

Koncentrerat hjärntvättar han sig själv med ”choklad, choklad, choklad” som för att påminna sig om att det finns ett ljus i tunneln.

Mitt under pusselläggandet får han genom fönstret syn på hyresvärdens barn som är ute med sin nya cykel.

Tre sekunder senare ser jag honom ute på cykeln, riktigt hur det gick till vet jag inte. Pusslet ligger halvfärdigt övergivet på bordet.

En halvtimme senare, med obändligt självförtroende förklarar han för mig att

jag kan cykla. Eller, skulle jag till exempel få en cykel att ha hemma då skulle jag lära mig jättefort. 

Jag, som får panik av blotta tanken att han skulle ha en cykel och ser hur han ligger skallskadad på ett sjukhus, svarar med vill du ha choklad?

Sedan åker vi på flygplatsen för att skicka iväg min käre bror tillbaka till Sverige. När han går där upp för backen med sina resväskor står jag och A och tittar på. Jag förklarar att nästa vecka kommer jag att gå där och sedan går jag in genom den dörren och sedan in i planet…

A tittar på mig med en blick som avslöjar att han hört det förr och att han inte förstår poängen med mitt tjat. (Ty jag har sagt det förr, då jag tar alla chanser att visa honom flygplatsen.)

Jag tittar på honom och säger ingenting, men vet innerst inne att det är  för min egen skull jag förklarar allt och berättar om hur enkelt det är att hålla kontakten och ringa och hälsa på.

. . .

Och det är en lika behaglig som skrämmande tanke, att de allra flesta människor klarar sig alldeles utmärkt utan mig.

Advertisements

Kommentera!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s