3

Plötsligt har det gått tre år. Tre år sedan flytten från Etiopien, tre år sedan jag började plugga. Tre år. Nu står jag här, på andra sidan. Skolan är slut och allt som fattas är examensbeviset. Ett bevis på att jag lärt mig något? Ja, kanske. Men mest ett bevis på att min terapi är slut. För det är vad det har varit. Det har varit en ovärderlig tid i att hjälpa mig sammanfatta mig själv, sätta mina Etiopien-år i ett sammanhang. Förstå både mig själv och världen lite mer. Cynismen har lagt till sig och bäddats in i något jag hoppas är klarsynthet (men det kan lika gärna vara självbedrägeri). Ungdomens självklara, brinnande engagemang och mottot ”bättre göra något än inget” har ersatts av en vuxen tvekan. Och en motvilja att tala om för människor hur de ska leva. En motvilja att diktera villkoren. Jag rör mig inte längre lika snabbt, lika intensivt och inte heller med samma raka rygg. Istället är rörelsen framåt snarast en cirkelrörelse, som pulserar runt, runt och sakta för mig framåt.

Det är en salig blandning av tacksamhet och sorg, frid och tomhet.

 

att utnyttja ett orättvist system

Expressen har blåst på under veckan med avslöjandet att Abeba Aregawi, etiopiskan som började tävla för Sverige, skilt sig och att hon därmed skulle ha ”medborgarskapsdopat” sig för att citera Patrick Ekwall. Alltså, att hon inte gifte sig av kärlek för att hon ville leva med den där mannen. Utan att hon gifte sig av strategiska skäl, för att få svenskt medborgarskap.

Var det någon som tvivlade om saken?

Och: är det fel, att ta chansen? Vem skulle inte göra det?

Det tog några år, det gjorde det. Men till slut fattade jag att det långt ifrån är så självklart som jag först trodde utan är en lyx av ofattbara slag att kunna välja en partner bara för kärleks skull. (Eller att avstå från att gifta sig, för den delen, om en är kvinna).

En etiopisk kvinna har inte en bråkdel av de alternativ och möjligheter som en svensk kvinna har.

Abeba Aregawi gifte sig av strategiska skäl för att få bättre möjligheter. Jag hade säkerligen gjort likadant om jag varit i hennes skor.

Expressen borde således kunna vara lite mer upprörda över hur orättvis världen är, och lite mindre över att en individ hittar en lucka i systemet och kan slinka in i möjligheternas land.

adjö 2013, jag är glad du är över

2013 var ett märkligt år och gick mest ut på att först lämna Etiopien och sedan försöka komma in i Sverige igen. Ingetdera var särskilt enkelt men det redde sig rätt väl till slut och det var en mental seger att nå fram till jullovet och sedemera det nya året.

Det har inte varit smidigt eller särskilt konstruktivt alla dagar, men jag överlevde 2013 och vissa dagar lyckades jag till och med att leva också.

2014 kommer att bli en riktig höjdare och jag kommer vara lite galnare, lite gladare och lite friare.

Jag har ingen aning om vart vägen bär och för en gång skull så bekommer det mig inte. Nu vill jag bara leva.

en ny dag

Länge har jag hållit mig undan mig själv och mina minnen. Stått bredvid på en armlängds avstånd. Ibland har det kikat fram fragment som smaken av färskpressad mangojuice eller doften av wefchubet där den nymalda chilipepparn ligger som ett damm i luften och skär in i näsan på de som passerar på gatan utanför.

Men absolut inget mer än så. Jag har inte velat tänka på Etiopien, inte velat prata om det och framför allt inte velat ta itu med det sammelsurium av känslor jag har med mig från landet.

Men nu skymtar en liten förändring!

Senaste dagarna har jag äntligen orkat känna efter, orkat minnas lite mer än enstaka oförargliga ögonblick. Orkat känna en smula engagemang och en skärva inspiration vid tanken på framtiden.

Saknad, glädje och förväntan grumlar den tidigare så klara, bottenlösa besvikelsen.

den svartvita biståndsreklamen

Stereotyper har vi gott om, och biståndsreklambranschen är dessvärre överfylld av  bilder (och attityder) av vita frälsare och svarta hjälplösa offer. Ett mycket uppfriskande inslag är Rusty Radiator Awards som är en kampanj för att belysa stereotyperna inom biståndsreklamen och ett försök att uppmuntra till ifrågasättande och nytänkande inom densamma. Att komma bort från att hela tiden porträttera främst svarta (”afrikanska”) människor (helst barn) som hjälplösa offer utan någon annan ambition än att överleva och vita som allvetande frälsare som inte bara kan hjälpa de svarta utan också vet bättre än dem själva vad de behöver och hur de ska hjälpas.

Här är ett riktigt läskigt exempel på extremt stereotypisk biståndsreklam (här finns fler):

Här är, som kontrast, ett exempel på nytänkande där problemet blir tydligt utan att ett afrikanskt barn måste utmålas som passivt och hjälplöst offer:

Bäst hittills (enligt mig vill säga) är denna. Se och njut:

Så det är mitt tips så här inför julen, att inte skänka pengar till en organisation som utmålar människor som passiva offer och anspelar på rådande stereotyper.

80-talist på flykt

Jag går flåsande uppför den branta backen. Det är ovanligt varmt för oktober och halsduken fyller sin funktion alltför väl. Solen skiner och ovan älven skriker flyttfåglar mellan varandra för att organisera det sista innan flykten söderut. Framför mig går en ung tjej och det räcker med en halv sekund så vet jag att hon är habeshaförmodligen eritrean. Hon stannar mitt i backen och vänder sig om. Utan att riktigt tänka alls så tolkar jag det som att hon vänder sig till mig för att prata. Så jag börjar prata.

Hon tittar först lite förvånat på mig men berättar sedan livligt om hur hennes mor hoppat fram och tillbaka över tända ljus när de firade mesqel-högtiden förra veckan.  Vi fnissar lite åt det innan hon får tillbaka sin allvarliga min och mumlar försiktigt att ibland känner jag mig hemlös.

Vi fortsätter upp för backen.  Efter en stund skiljs våra vägar åt. Hon går för att ha ännu en lektion i svenska. Jag går för att ha en övning i hur det är att vara på flykt.

Under övningen får vi simulera att vara politiska flyktingar, att försöka muta sig över gränsen, att bo i flyktingläger och att vara i händerna på migrationsverket.

Det enda som känns absurt med ett sådant rollspel är att exakt såna situationer utspelar sig varje dag över hela världen.  Och många många med en utväg som inte fanns som alternativ i rollspelet: du dör efter vägen.

(Det här kan väl inte ha undgått någon och borde om världen var rimlig ha fått all asylpolitik omprövad.)

Efter att utvärderingsblanketten är ifylld traskar jag hemåt omgiven av den passionerade svenska hösten. Det var länge sedan jag träffade Sverige i oktober, länge sedan jag andades den klara höstluften.

Mitt på bron, mitt ovanför den spegelblanka älven, slår det mig som en knytnäve rakt i ansiktet,

att den allra lyxigaste tillvaron är den som västerländsk åttiotalist som har valt bort något, som upplever lite ångest över det och som lite lagomt irrationellt bearbetar diverse krossade illusioner och kantstötta ideologier som om det vore en stor sak, värd att ta på blodigt allvar.

Alltså. Jag.

 

Jag tar ett djupt andetag.

Tänker på tjejen jag mötte tidigare. Hur hon tvingas göra ett nytt, främmande land till sitt eget. Hur hon alltid känner sig udda, malplacerad och ur fas. PRECIS SOM JAG! ropar mitt ego.

Men det är inte samma sak.

Hon flydde en totalitär stat. Bara ansatsen att försöka ta sig ur landet försatte henne i livsfara, själva flykten ännu mer.

Det sista jag gjorde innan jag klev genom passkontrollen var stå i bagage-kö och sedan att flörta med den snygge Ethiopian Airlines-killen bakom disken.

 

vissa saker förändras, andra inte…

Jag har inte direkt varit en flitig bloggarinna på sista tiden, detta för att jag befunnit mig i en extremt märklig bubbla av jaha-då-skulle-jag-bli-student-på-riktigt-I-SVERIGE.

Var fjärde minut får jag påminna mig om att detta är verkligt och jag inte alls drömmer. Jag är här nu, i Sollefteå. En ytterst liten stad utan några som helst dofter, oväsen eller hundar som skäller för hyenor om natten. Jag kan köpa Marabou Black när jag vill, diskbänken är rymlig och vattnet tar aldrig slut. Ingen tigger av mig eller ropar ”Kina” när de ser mig. Några minibussar syns inte till, inga vägomläggningar, husbyggen eller uppgrävda trottoarer heller. Allt är ordnat och lugnt. Allt är enkelt och smidigt.

För varje dag så känns det lite bättre. Lite roligare. Lite rimligare.

Som att jag kommer att klara av det här. Som att jag kommer att klara av att vara här mentalt också.

Min musiksmak däremot… ;-)